4/11
Godkväll mina vänner!
Är hur pigg som helst, samtidigt som jag sitter här framför datan. Har ju igentligen fått order från min läkare att varken se på tv eller sitta framför datan minst två timmar innan sovdags eftersom jag har svårt att sova. Känns som jag brutit det för längesedan..
Många funderingar dyker upp och saken är att dom aldrig minskar utan dom ökar och ökar. Vissa saker blir klarare, men andra känns bara som dom blir mer komplicerade. Kanske mer än vad jag klarar av just nu..
Ibland undrar jag om jag är för snäll. Jag försöker jämt göra det som blir bäst för alla även om jag själv får lägga mig själv åt sidan dom flesta gångerna. Ofta säger jag att vissa saker är okej fastän jag mår skit utav det bara för att jag tycker om att se mina nära och kära glada. När jag väl säger ifrån, vilket inte är särskilt ofta, ja då får man räkna med att höra att man är så egoistisk och att man bara säger ifrån för att jävlas. Är det så? Enligt mig har jag absolut inte någon sådan avsikt utan det är dom få gångerna jag verkligen känner att detta är något jag inte klarar av att hantera eller att jag helt enkelt bara vill få känslan av att må bra. Ibland måste man få vara egoistisk utan att få som en kniv i hjärtat varje gång och höra massa saker. Under alla mina år har jag jämt offrat och anpassat mig för alla andra. Men när jag själv ber om en endaste uppoffring är det nästan som att det rent utav är omöjligt och att det är något jag iinte ens borde tänkt på att fråga.
Många gånger slutar det med att jag blir ledsen, känner mig sårad och helt överkörd. Ingen tar mig på allvar och kan nästan liknas en påse med luft. Jag kan säga att jag har inte känt mig riktigt lycklig nu på över ett år. Det känns hemsk igentligen. Inför alla andra låtsas man bara som att man lever i en perfekt värld med perfekt förhållande, perfekt studiegång osv. Kanske målar jag upp den bilden för alla andra för att jag själv vill att det igentligen ska vara så. Inte konstigt att man bara stänger av allt och sej själv.
Hela mitt liv är kaos just nu, en stor enda röra. Jag skulle behöva ett break just nu. Ett riktigt jäkla break.
"Vem sa att ensam är stark, ensam är svag om ingen finns där när korthuset ark efter ark faller som blad mot marken som tyst tiger still. Lyckan den kommer och den går som den vill.." (Sonja Aldén - Lyckan kommer lyckan går)
Jag brukar inte bli så här personlig här i bloggen, men nu blev det så. Jag är bara så jäkla trött på att vara snäll hela tiden och leva upp till alla andras förväntiningar. Det känns som att jag har glömt bort mina egna förväntningar, krav och mål på mig själv och jag istället gör allt för alla andra just nu. Jag söker ingen sympati av er genom att skriva det här, utan det är mest ett erkännande för mig själv. Så här ligger det till just nu. Jag skaffade bloggen främst för att bara få skriva av mig, ni som har blogg vet att skrivandet är som en slags terapi för en själv. Mycket av det som påverkat att jag mår som jag gör just nu har jag inte kunnat skriva om här pga av att dom människorna det gäller, känner obehag av att alla andra kan läsa om det som dom igentligen inte har något att göra med. Detta respekterar jag.
Mina allra närmaste vänner vet hur det är just nu och jag är otroligt tacksam för att ni ställer upp ! Tack tack tack!!!
Är hur pigg som helst, samtidigt som jag sitter här framför datan. Har ju igentligen fått order från min läkare att varken se på tv eller sitta framför datan minst två timmar innan sovdags eftersom jag har svårt att sova. Känns som jag brutit det för längesedan..
Många funderingar dyker upp och saken är att dom aldrig minskar utan dom ökar och ökar. Vissa saker blir klarare, men andra känns bara som dom blir mer komplicerade. Kanske mer än vad jag klarar av just nu..
Ibland undrar jag om jag är för snäll. Jag försöker jämt göra det som blir bäst för alla även om jag själv får lägga mig själv åt sidan dom flesta gångerna. Ofta säger jag att vissa saker är okej fastän jag mår skit utav det bara för att jag tycker om att se mina nära och kära glada. När jag väl säger ifrån, vilket inte är särskilt ofta, ja då får man räkna med att höra att man är så egoistisk och att man bara säger ifrån för att jävlas. Är det så? Enligt mig har jag absolut inte någon sådan avsikt utan det är dom få gångerna jag verkligen känner att detta är något jag inte klarar av att hantera eller att jag helt enkelt bara vill få känslan av att må bra. Ibland måste man få vara egoistisk utan att få som en kniv i hjärtat varje gång och höra massa saker. Under alla mina år har jag jämt offrat och anpassat mig för alla andra. Men när jag själv ber om en endaste uppoffring är det nästan som att det rent utav är omöjligt och att det är något jag iinte ens borde tänkt på att fråga.
Många gånger slutar det med att jag blir ledsen, känner mig sårad och helt överkörd. Ingen tar mig på allvar och kan nästan liknas en påse med luft. Jag kan säga att jag har inte känt mig riktigt lycklig nu på över ett år. Det känns hemsk igentligen. Inför alla andra låtsas man bara som att man lever i en perfekt värld med perfekt förhållande, perfekt studiegång osv. Kanske målar jag upp den bilden för alla andra för att jag själv vill att det igentligen ska vara så. Inte konstigt att man bara stänger av allt och sej själv.
Hela mitt liv är kaos just nu, en stor enda röra. Jag skulle behöva ett break just nu. Ett riktigt jäkla break.
"Vem sa att ensam är stark, ensam är svag om ingen finns där när korthuset ark efter ark faller som blad mot marken som tyst tiger still. Lyckan den kommer och den går som den vill.." (Sonja Aldén - Lyckan kommer lyckan går)
Jag brukar inte bli så här personlig här i bloggen, men nu blev det så. Jag är bara så jäkla trött på att vara snäll hela tiden och leva upp till alla andras förväntiningar. Det känns som att jag har glömt bort mina egna förväntningar, krav och mål på mig själv och jag istället gör allt för alla andra just nu. Jag söker ingen sympati av er genom att skriva det här, utan det är mest ett erkännande för mig själv. Så här ligger det till just nu. Jag skaffade bloggen främst för att bara få skriva av mig, ni som har blogg vet att skrivandet är som en slags terapi för en själv. Mycket av det som påverkat att jag mår som jag gör just nu har jag inte kunnat skriva om här pga av att dom människorna det gäller, känner obehag av att alla andra kan läsa om det som dom igentligen inte har något att göra med. Detta respekterar jag.
Mina allra närmaste vänner vet hur det är just nu och jag är otroligt tacksam för att ni ställer upp ! Tack tack tack!!!
Kommentarer
Trackback
