Jessica

Jag känner en saknad. Vad det är för saknad-känsla kan jag tyvärr inte komma fram till just nu vilket gör allt fruktansvärt jobbigt. Är det en saknad efter T eller är det bara en saknad av det vi hade tillsammans? Är det en saknad att få ha honom nära igen eller allt runt omkring?

Vi var tillsammans i drygt sex år och träffades nästan dagligen och när vi var ifrån varandra så hade vi ändå telefonsamtal alltifrån fem minuter till timmar.. Jag visste att jag hade någon att prata med om ALLT och han kände mig bättre än någon annan. Är det de jag saknar? Att ha någon där oavsett? Att ha någon att komma hem till och få känna den där glädjen? Hans familj vart under de här åren som en extra familj som alltid stötte och hjälpte mig när jag hade det tufft. Jag saknar dem alla otroligt mycket. Jag menar, hur ska man bara kunna radera ut allt bara sådär?

Under de senaste åren kan jag ju säga att vi inte hade det så bra vilket ni som känner mig/oss kanske märkte. Det var svek från båda hållen även om det kanske kom mer från ena sidan men vi klarade alltid av att resa oss tillsammans igen. För varje gång kände jag mig starkare men jag blev nog bara svagare och svagare. När han flyttade neråt i landet och jag stannade kvar blev allt till en början mycket bättre men det vart en alldeles för stor påfrestning för vårat förhållande vilket gjorde att vi klarade inte mer. Inte mer tillsammans. Det var för mycket negativt som hänt för att se det ljusa i allt. Två dagar innan julafton 2oo8 valde vi att gå skilda vägar och denna gång på riktigt. Vi kände knappt varandra på slutet kändes det som. Hade vi valt att fortsätta vara tillsammans hade vi nog fortfarande legat på botten och bara fortsatt att såra varandra. Så detta är nog det bästa som hänt fast man kanske inte velat inse det.  Man vill nog inte göra det fortfarande heller.

Tommie är den allra finaste människa jag någonsin mött och jag är otroligt glad att jag träffat honom och att han funnits vid min sida i en tredjedel av mitt liv. Som T sa, "Nu i efterhand har man glömt allt det dåliga vi hade, man har bara de bra och finaste minnena kvar vilket gör det ännu svårare att komma över oss. Man har svårt att förstå att man ens hade det dåligt, varför vi ens bråkade." Jag känner precis lika dant och därför får jag ständigt försöka påminna mig själv om det verkliga samtidigt som jag vill kunna se tillbaka och minnas det fina vi hade.

Jag vill att han ska vara lycklig och sådär glad som han var i början lika mycket som jag tror att han vill att jag ska vara det. Klart att det känns jättejobbigt och verkligen tar emot att veta att han träffat någon ny men jag vet att jag fortfarande finns där i hans tankar precis som han gör för mig. Antagligen kommer det ta väldigt väldigt lång tid innan man känner att man har gått vidare helt och hållet, men man måste försöka. Öppna ögonen och faktiskt se att det finns fler även om det känns rätt pissigt just nu.